Stomper 98 har jag haft ett lite komplicerat förhållande till.Deras tre hittills släppta fullängdare har alltid bjudit på guldkorn. Generellt tycker jag ofta att deras covers har varit bättre än deras hemsnickrade låtar, något som kanske inte är en riktig kvalitetsstämpel. Antisocial, som släpptes förra året, var kanonbra om man bortser från Randale Records pinsamma "superlimiterade split-ep-serie", som placerar dem tillsammans med scenens mest onödiga bolag Rebellion, aldrig främmande att släppa gammalt, redan inspelat material på 200 ex digipack i tre olika färger.
Förväntningarna på ...Bis Hierher! (än så länge) var alltså höga. Tyvärr lever de inte upp till föregångaren, men skivan bjuder som vanligt på ett par mycket trevliga låtar. Bandet erbjuder föga förvånande återigen på upptempolåtar, ofta kryddade med saxofon, utan att släppa in särdeles mkt ska i musiken.
Favoritlåtarna heter Kategorie Oi!, 40 Jahre (40 år), Löwenherz (lejonhjärta), Heartbeat och uppföljaren till klassiska Ochsensong som inte är odelat positiv till ordningsmakten.
Slå till om du gillat de tidigare alstren, annars hade jag prioriterat att köpa in Antisocial.
En tredjedel tysk, en tredjedel brasiliansk och en tredjedel finsk splitskiva där förvisso både The Prideful och Bronco Army levererar habil musik men hamnar helt i Shaven Heads bakvatten.
Min första kontakt med Shaven Heads var på samplern "United skins for freedom of speech" där de var representerade med två av skivans bästa spår.
Trion från Nordrhein-Westfalen erbjuder ett klassiskt sound som sprunget ur 80-talet. Det är inga onödiga taktbyten och riffen har man sannolikt hört förut.
Textmässigt är det också precis som vanligt vad gäller den tyska "gråzonen". Det är kult, öl och lagom spetsiga attacker, främst riktade åt vänster. Sångaren gör ett kanonjobb och behöver knappt de obligatoriska körerna till hjälp.
Favoritspåren heter Wir sind Skinheads (vi är skinheads) och Auf in den Kampf (ut i strid) men det är jämhög nivå rakt igenom. Ett absolut köptvång.
Tyvärr verkar bandet ha lagt ned sedan 7"-vinylen Wochenende/Alter Freund kom ut för en tid sedan.
En av de absolut roligaste nykomlingarna (nåja, bandet...) på tyska scenen är Open Violence från Sachsen-Anhalt i östra Tyskland.
Delar av bandmedlemmarna spelar i det mer rockinspirerade Last Riot och några av dem har bakgrund i Kampfzone, som lagt ned sedan några år. Mer om de båda i senare inlägg.
Skivan är fyra låtar lång och finns släppt på 12" (250 ex.) och CD, båda utgivna av Pure Street Rock'N'Roll Records.
Redan från första tonen anar man att det är mer Kampfzone än Last Riot, mer Oi! än "gaturock". Trots att jag gillar nästan allt Kampfzone givit ut så känns det också trevligt att hardcoreinfluenserna inte tillåts ta över.
Inledande Armes Deutschland (arma Tyskland) går till rask attack (så som bara tyskar kan) med en härligt skeptisk text kring pengar och profit levererad i bästa lagom raspiga Störkraft-stil. Letzter Aufstand (sista upproret) bjuder på ett utmärkt versbygge men en väl förutsägbar refräng. Låten innehåller inga textmässiga överraskningar men är åtminstone inte uppenbart illa skriven. Skivans svagaste spår.
Titelspåret Skinhead rules däremot är en föredömligt skriven hyllning till subkulturen. Låten däremot är till en början svårlyssnad affär men klaffar ordentligt efter ett par genomlyssningar. Skicklig bas och träffsäkra gitarriff.
När man misstänkte att höjdpunkten var nådd stjäl avslutande Kampf ohne Ende (kamp utan slut) showen. Liksom tidigare låtar sprids ingen onödig optimism bland textraderna och den vemodiga gitarren skapar en mycket effektfull spänning som bryts intressant med välplacerade break.
Deutschrock påminner lite om vikingarocken i Sverige, uppskattad av somliga och förlöjligad av det stora flertalet.
Personligen har jag haft lite svårt för deutschrock i stort men så småningom lurats in av Böhse Onkelz extrema talang för att bygga låtar. Böhse Onkelz är som bekant främst erkända i korthåriga kretsar för sina tre första alster. Trots en mer radiovänlig framtoning från och med 80-talets slut så har Wir ham' noch lange nicht genug (ännu har vi inte fått nog)kvar de så typiska allsångsvänliga refrängerna som inte bara herrar i Tracht klarar av att sjunga med i.
Det utmärkta inledande titelspåret tolkades efter några år av det spanska RAC-bandet Klan, med vad jag gissar en något förvanskad text...
Utöver titelspåret är det några låtar som sticker ut lite extra från en annars jämnbra skiva. Eine dieser Nächte (en sådan natt) är en extremt refrängstark låt om en snedfylla och bjuder på ett gitarriff som är väldigt typiskt för Böhse Onkelz 90-talssound. Ach, sie suchen Streit (de vill ha bråk) handlar om vad jag gissar är en följd av bandets rykte från 80-talet, då man spelade live med band som Kraft durch Froide, som även av folk utanför Oire Szenes vegankollektiv skulle klassas som "höger om höger". Wir sind immer für euch da (vi finns alltid där för er) fortsätter på samma spår, allsångsvänligt och utan någon större samhällsomvälvande text.
Plattan är en god introduktion till Böhse Onkelz senare alster och kan rekommenderas till både folk som normalt uppskattar till exempel Argy Bargy och folk som är nyfikna på deutschrock.
Skivan har pressats i stora upplagor och kan hittas billigt (eller gratis) på nätet.
En blogg som fantasilöst nog döpts till Glatzenparty kan väl inte inledas på annat vis än med en biografi om ett av Tysklands äldsta skinheadband, Endstufe från Bremen.
Bandet bildades år 1981 och inspirerades främst av engelska band som Sham 69, Sex Pistols, Last Resort och Skrewdriver. Bandnamnet är inte så läskigt som flera tror utan betyder kort och gott slutsteg (som i förstärkardelen).
Det dröjde till 1987 innan första fullängdaren släpptes, Der Clou. Skivan släpptes av Rock-O-Rama, som tidigare profilerat sig i Tyskland genom att bland andra släppa tre skivor av Böhse Onkelz (som ironiskt nog bröt med R-O-R på grund av rättighetsdispyter innan Der Clou släpptes).
Skivan nämns som en av de mest klassiska i den tyska scenen, men hamnade på index år 1994 och säljs därmed inte offentligt i Tyskland sedan dess. Tvärtemot mångas uppfattning hamnade den inte där på grund av politiskt innehåll utan på grund av "våldsförhärligande" i låtar som Immer in die Eier (alltid i kulorna) och Skinhead.
1990 släpptes både Skinhead Rock'n'Roll och en splitskiva, Allzeit Bereit (alltid redo), med Bremen-bandet Volksgemurmel. Fullängdaren gav en fingervisning om vad som sedan blivit lite av Endstufes signum, ett sound som ofta är ganska olikt tidigare material. Från Der Clous mer punkinfluerade sound till ett mer rock'n'roll-liknande sound på efterföljaren. De båda skivorna var mer politiska än debutplattan och låtar som Es war einmal (det var en gång) och Soldaten används ofta av bandets kritiker för att tillskriva dem högerextrema åsikter.
Glatzenparty (1993), Rock-O-Rama
Glatzenparty (skinheadkalas) från 1993 tonade ned politiken och innehöll klassiska (eller klyschiga) textavsnitt om subkultur, kritik mot religion och media. Utropstecken på Glatzenparty är i övrigt tre klassiska sjömansvisor och en tysk folksång i skinheadtappning.
Skivan avslutas briljant med ett medley av tidigare hits med smärre textmässiga förändringar (för att undvika indexering).
Schütze deine Kinder (skydda dina barn) släpptes året därpå och Endstufe sparkar här in öppna dörrar med attacker mot droglangare och hippies. De lite tjatiga ämnena till trots levereras välskrivna texter och några av bandets allra bästa låtar, Wir sind die Straße (vi är gatan) och titelspåret utmärker sig allra tydligast. 1996 kom nästa kapitel, Der Tod ist überall, på bandets egna skivbolag, Hanse Records. Skivan är enligt mig deras klart svagaste men räddas till ett knappt godkänt betyg av välskrivna Sie erfrieren (de förfryser) om hemlöshet och den inte helt politiskt korrekta hyllningen Ian Stuart.
När så Mit den Jungs auf Tour (med grabbarna på turné) släpptes år 2000 var nog inte förväntningarna som högst men bandet visade här åter att de inte nöjer sig med att ställa in kängorna. Arvet från den plattan förvaltades väl på Feuer Frei, släppt år 2006 av Dim Records som utan tvivel är den mest välproducerade skivan de släppt. Kvar finns inte mycket av ursprungsstilen från 80-talet men väl solida rocklåtar med utmärkta texter och till och med en liten 2 tone-flört i introt till Immer mehr (allt fler).
Feuer Frei (2006), Dim Records
I skrivande stund är den i min mening något tråkigare splitskivan med Last Riot och en 7-tummare tillsammans med Kampfzone, båda från skinheaddeltat i Sachsen-Anhalt i det forna DDR, det sista studiomaterialet som givits ut av trotjänarna från Bremen. Värt att notera för den musikaliska konnässören är att flera av de sentida medlemmarna tidigare spelat i ett annat, inte okontroversiellt Bremenkapell, Kategorie C. Om du befinner dig på kontinenten och har möjligheten, se till att se Endstufe live medan det fortfarande går, det är en upplevelse utöver det vanliga.
Ytterligare en skinhead- och punkblogg? Ja, men denna gången är det Tyskland som står i fokus.
Här kommer du kunna läsa nytt och gammalt om den tyska (och ev. tyskspråkiga) scenen. Skivtips, biografier, intervjuer och annat trevligt. Allt på svenska, så klart.
